Nyårslöften och ett avslut

Jag är ingen människa som brukar avge nyårslöften. I alla fall inte inför andra. Men ganska nyligen hittade jag en lapp med mina egna nyårslöften i nian. Och det var roligt att se att jag under tre år faktiskt hade uppfyllt några av de. Det var inga stora saker; lära mig dansa, prova på yoga, lära mig mer om konst. Men det fanns några större, som att lära mig att säga ifrån och att bli modigare. Och även detta har jag lyckats med. Över förväntan.
I år ska jag skriva upp mina mål på en lapp och gömma någonstans. Så att jag kan hitta den och se tillbaka om några år och känna att jag faktiskt har lyckats med åtminstone något av de. Det är en härlig känsla ska ni veta.

Ett par nyårslöften kan jag dock publicera här;
- Sluta blogga: Jag uppdaterar alldeles för sällan för att det ska vara värt det. Men om ni känner att ni skulle sakna att läsa en tanke från mig då och då, hojta till. Mail är ju faktiskt roligare.
- Läsa mer varierat (Ja, fantasy är jättebra. Romaner likaså. Men äventyr kanske inte är så fel det heller?)
- Och sist, men inga gånger minst. Lära mig att ta hand om mig själv. Så klyschigt, så sant.

Tack för att ni läst mina bristfälliga uppdateringar :)
GOTT NYTT ÅR!

Modigt & vackert

Idag har jag upplevt det totala självutlämnandet. Naket & sårbart, starkt & trotsigt. Viskande & skrikande, smekande & rivande. Och mer än allt annat var det vackert.
Självutlämnandet var inte mitt. Det tillhörde några andra. Men jag stod där och såg på. När två fina flickor, med rak rygg och mod i blicken klev upp på scenen, för att vi skulle få ta del av det som var deras. Deras eget och ingen annans.
Tack för att ni lät mig.

Jag talar om poesi som det totala självutlämnandet. Så mycket starkare än musik, bilder eller teater. Kanske för att du aldrig kan gömma dig i poesin. För att du aldrig kan vara någon annan. För oavsett vad du väljer att skriva så är det alltid ditt. Och du kan aldrig låtsas att det är någon annans.

Är det jul snart?

Livet är jävligt idag. Hösten visar sina mörkare sidor nu; det regnar. Regnar. Och regnar lite till. När det inte öser ner är det gråmulet, rått och dimmigt. Jag skulle hantera det bättre om jag kunde ta promenader i skogen, men jag ligger däckad i förkylning. Det blir mörkt för tidigt, det blir ljust för sent.
Utan vackra löv, sol, klar luft och frostglitter är inte hösten mycket att ha. Ärligt talat.
Affärerna har börjat julpynta, så för ett par veckor sen drabbades jag av den där mjuka, luddiga känslan i bröstet. Känslan som luktar glögg och pepparkakor. Känslan som ser ut som mjuk nysnö, fast den är varm. Känslan som låter som bjällror, fåniga sånger, prasslande papper och Kalle Anka. Känslan som smakar nybakat, choklad, värme och fina ord. Så fort julen närmar sig förvandlas jag till en mysande, sentimental och genomtöntig människa. Jag älskar julen; från första advent och det första ljuset till annandag jul, då man bittert får acceptera att nu är det väl slut för det här året.
Tönt, och stolt över det.

Sms och fjäderpennor

Och jag skriver meningslösheter över en tom skärm. Trycker på sänd och någonstans piper det till i en mobil. Nya meningslösheter skrivs, det trycks på sänd och min mobil piper till svar. Öppnar, läser, ler.
Och tackar för dagens teknik. Ibland är det skönt att inte allt är på så stort allvar. Att man inte behöver hålla kontakten med parfymerade brev och fjäderpennor. Att jag kan trycka på några knappar och mil bort läser någon mina ord. Och ler förhoppningsvis lite grann, som jag ler när jag läser.
Men visst skulle parfymerade brev och fjäderpennor vara fint då & då. För ibland behövs det lite allvar i livet. Lite allvar och lite känsla.

Frostglitter och höst

Tiden rinner förbi, utan att jag riktigt hinner lägga märke till det. Helt plötsligt är det november, innan jag ens hunnit notera oktober.
Hösten är vacker på ett sätt som den inte brukar vara. Mörkret är jobbigare, men det gör ljuset mer värdefullt och jag andas höstluft, ler när jag vaknar till en frostglittrande värld och går skogspromenader med varma kläder och ny musik i öronen. Lyssnar på Winnerbäcks "Höst på min planet" och känner igen mig. Men vet att när utlandsresan närmar sig kommer jag att vara glad att få lämna Sverige ett tag. Dricka solljus och återvända med mer energi.
Bio, teater, fika med te och tända ljus, vänner och bra böcker hjälper också till när världen blir för mörk och regnig.

Dans

Det här med dans alltså. Jag var iväg på min sjätte lektion på min första danskurs idag. Och jag älskar det. Verkligen älskar det. Det gör mig glad, det gör mig stolt när jag till slut får stegen rätt, jag älskar att se hur hela gruppen utvecklas. När vår danslärare improviserar en låt och vi nästan klarar att hänga med.
En gång i veckan är för lite. Till våren blir det minst en kurs till.

Plugg var det nu ja. Kulturhistoria är ämnet, och tro mig, man kan ha roligare. Men, imorgon efter provet har jag lov!

Skrivande

Jag tog ledigt idag. Mitt huvud satte stopp för alla tankar på skola. Rätt skönt att jag faktiskt gjorde det, när jag fick reda på att mina kära klasskamrater spenderar dagen med att se en film jag redan har sett. Jag ska istället spendera dagen vid datorn. Försöka att åtminstone börja med en av novellerna som ska skrivas. Hjälpa ett par vänner med lite korrekturläsning (ja, jag skryter. Jag hade kunnat skriva att jag skulle läsa och ge åsikter på ett par vänners texter. Men det låter inte ens hälften så coolt). Och läsa bloggar och fördriva tid såklart.
Författare brukar säga att skrivande är 10 % inspiration och 90 % hårt arbete. Jag är beredd att tro de. Jag kommer verkligen inte någonstans, med en enda text. Och det där med hårt arbete när allt jag vill är att ha inspirationskickar är ju inte riktigt min grej. Alls.
Men jag kan faktiskt leva med att jag aldrig kommer att bli författare. Det gör mig inte så mycket. Däremot skulle det vara trevligt om mina noveller blev färdiga i tid. Alltså, nu ska jag sluta blogga och försöka skriva.
Önska mig lycka till!

Den intellektuella kicken

Kicken jag får av det intellektuella och sociala utbytet med andra människor slår allt. Känslan är det bästa som finns och jag älskar den. Hopplöst och passionerat.

Dagen idag har jag ägnat åt ren terapi. En höstpromenad i skogen. Ett par timmars verklighetsflykt med en bok. Ytterligare ett par timmar med gitarren. Det låter inte bra, det jag spelar, men roligt har jag. Dagen har varit en paus, ett andetag. en sån där dag utan krav & måsten som behövs då och då. Imorgon är det full fart igen.

Tankar

Malin skriver att film inte bara ska avnjutas utan också genomlidas. Visst har hon rätt. Men framförallt är det böcker som ska lika delar avnjutas som genomlidas. Jag läser en fantastiskt bra bok just nu, Breaking Dawn av Stephenie Meyer, och jag skrattar och gråter om vartannat. Lider och njuter på samma gång.
Kanske är det bara min egen fantasi som är problemet. Att jag lever mig in i berättelsen lite väl mycket. Eller är det precis så som det ska vara när man läser en riktigt bra bok.

Inflyttade

Och nu är söndagen här och livet känns ganska så fint. Vi slet och kämpade tors-lör (tack och lov fick jag moraliskt stöd från en vän i torsdagsnatten), men nu är vi relativt inflyttade. Thåströms röst fyller mitt rum, mina väggar var finare än jag förväntade mig, min säng är på plats, mitt piano likaså och jag har lyckats få fram levande ljus till fönsterbrädet.
Livet leker, skulle man kunna säga. Nu ska jag plugga lite och sen är det sovdags.

Packningshysteri, minst sagt

Jag packar. Panik-idiot-packar. Och som väntat går det inte särskilt bra. Sammanbrottet dröjde längre än jag hade trott, men nu var det tydligen dags. Jag är sjukt stressad, lagom gråtfärdig och på allmänt kasst humör. Trots att jag börjar se slutet på helvetespackningen.
Det är bara att konstatera; flytt, PMS och dålig stresstolerans är inte den bästa kombinationen.
Jag är dessutom inte smartast på denna jord heller. Att packa ned alla cd-skivor innan allt är klart när man behöver musik för att alls ta sig igenom såna här kvällar är bara korkat.

Dagens i-landsproblem, ja visst. Men just ikväll, stort nog. Jag vill gå och lägga mig, och vakna på söndag när vi är relativt inflyttade. Godnatt.

Dåligt

Det blev ingen hatthylla. Jag försvarar mig med att det skulle ha gått jättefint om jag hade haft en skruvmejsel som passat till skruvarna. Som det var nu skulle jag bara förstört eländet.
Nåja, väl värt ett försök.

Flyttkaos

Jag ligger på magen på golvet i nya lägenheten och skriver. Den är inte fullt så tom som en obebodd lägenhet bör vara; stället är fullt i verktyg, tapetrullar, damm och kaffekoppar. Men jag gillar stöket. På fredag går flyttlasset och sen bor vi här. Det känns overkligt.
Jag kan stolt meddela att jag lyckades installera bredbandet helt själv. Det, mina vänner, är stort.
Snart ska jag hem till röran igen och försöka få ihop åtminstone en flyttlåda. Jag börjar bli lite smått stressad över kaoset mitt rum utgör.

Tills dess ska jag ge mig på nästa utmaning; att skruva ihop en hatthylla. Wish me luck!

Dans

Ikväll ska jag dansa. Äntligen. Jag har haft lite lätt abstinens. Ganska fascinerande att en lektion kan skapa ett sånt beroende. Men det är kanske inte så konstigt; jag älskar musiken, rörelsen, utmaningen. För det är fasen svårt.
Men roligt roligt roligt!

Att älta

Jag tänker. Diskuterar. Analyserar. Ältar. Ältar om. Läser texter. Lyssnar på texter. Sånger. Ser filmer. Diskuterar, tänker lite till.
Och jag blir fan inte klokare för det.
Jag ger upp alla försök att förstå kärlek. Jag ska fortsätta läsa kärleksböcker från 1800-talet och leva någon annans tankar. En liten stund.
Sen ältar jag igen.

Cheesecake

En dag tog det. Sen uppdaterade jag igen. Men hej, jag klagar inte. Det betyder nämligen att jag mår bättre. Och sånt är aldrig fel.

Idag har jag varit riktigt produktiv, trots att lördagar brukar försvinna i någon slags dvala. Nu däremot, ska jag slappna av. Jag äter upp resterna av cheesecakesmeten som "inte fick plats" i formen. Jag är nämligen för jäkla duktig på just cheesecake. Dessutom har jag utsett det till godaste efterrätten, någonsin. Sedan ska jag vara lite kulturell; jag ska se en film med Marilyn Monroe och läsa "Svindlande höjder".

Oinspirerad

Jag är sjukt oinspirerad. Har varken vilja eller förmåga att uppdatera. Men jag kommer tillbaka, när jag hittar något att skriva om igen.
Om ni letar nya bloggar, titta igenom "Väl värda ett besök". Där finns några stjärnor.

Tack

Du som hjälpte mig med bilden kan väl berätta vem du är! Du är nämligen hjälte. Tusen gånger tack!

Äntligen

Tillbaka i skolan, äntligen! Jag har gått runt hela dagen och känt in rutinerna och njutit av känslan. Och att få börja med svenska igen var en kick, tro det eller ej. Jag kan inte släppa hur skönt det är att ha ett schema, som enbart är fyllt med ämnen som jag vill läsa. Som jag faktiskt ser fram emot.

ska jag leta efter en bild till kulturhistorian imorgon. Det är en bild av en naken kvinnorygg, med såna där saker som finns på en fiol på ryggen (inte strängar utan... g-klavar? Kan det heta så?). Jag har ingen aning om vad bilden heter eller vem som har gjort den. Jag behöver den ikväll. Om ni vet, berätta gärna för en desperat flicka!

Rastlös

Under en vecka har livet stått still. Jag har vaknat. Släpat mig upp ur sängen, ner till köket. Kaffe, huvudvärkstablett. Stoppa fickorna i mjukisbyxorna fulla med halstabletter, näsdukar, mobil. Sedan soffan där jag växlat mellan dålig tv, film, böcker och sömn. Mycket sömn. Mera kaffe, ännu mera mat. Sen var det sovdags och så börjar allt om igen.
Men igår började det vända så smått. Jag gick en liten promenad och bakade muffins. Blåbärsmuffins. Idag lämnade jag huset på riktigt och åkte ner till doktorn. Hon tittade i halsen ("oj, det där var inte vackert" är oroande), men kunde konstatera att det inte fanns några otrevliga bakterier där. Inget halsfluss! Bara det en anledning till lycka. När jag sen klarade att gå hem (fullastad med tidsfördriv, för man kan inte vara hos doktorn utan att titta in på biblioteket som ligger vägg i vägg) då bestämde jag mig. Nu står jag inte ut här hemma längre. Imorgon blir det skola! För att jag faktiskt längtar dit och för att jag sakta går under om jag tvingas stanna i soffan en endaste dag till.
Jag tror att jag mår bra idag.

Besvikelse

Idag skulle jag ha varit i Linköping. Jag skulle lekt med småkusinerna och ätit god lunch. Sedan skulle jag och moster begett oss in till stan, ätit god mat. Sedan skulle vi begett oss till Stångebro och sett Winnerbäck. Avslutande konserten i sommarturnén. I Linköping. I Stångebro. Så jäkla perfekt det kan bli. Om inte jag fortfarande varit sjuk. För det är jag. Jag sitter i soffan i Karlstad, på precis samma ställe som de senaste fem dagarna. Och det svider. Svider mer än jag vill erkänna. För jag hade verkligen sett fram emot konserten.
Så, Winnerbäck, nu hoppas jag och ber om en turné snart igen. Få inga dumma idéer och ta semester nästa sommar, utan ge mig den där konserten i Linköping som jag längtat efter. Snälla?

Eländig

Tredje dagen med feber, snuva, halsont och hosta har nu släpat sig förbi. Jag är äckligt sjuk och jag hatar det. Jag blir eländig och liten. Jag vill att mamma gör soppa åt mig, klappar mig på huvudet, läser högt. Nu befinner jag mig i ett slags mellanläge; jag är frisk nog att vara uttråkad, men såpass sjuk att jag egentligen inte orkar göra någonting. Jag kräver dessutom att varenda människa ska tycka synd om mig, därav detta inlägg.

Göteborg var fantastiskt fint. Precis som det skulle vara. Fast bättre. Det var prat, kära återseenden, det var god mat i mängder, det var sena kvällar, drinkar, dans och skoskav och det fanns ett skimmer över helgen.

Nu ska jag ägna kvällen åt att försöka uppbringa lite kreativitet. Bara tillräckligt för att få ihop någon slags text. Om det inte lyckas tar jag med mig temuggen och en bok till sängen om somnar tidigt istället.

Förväntan

Imorgon är det en vecka kvar tills skolan drar igång igen. Imorgon värmer jag upp med ett möte hos specialpedagogen. Och alldeles nyss hittade jag mitt schema!
Jag har nog aldrig, ämnesmässigt, sett fram emot ett skolår så mycket. Jag skulle visserligen kunnat leva utan samhällskunskapen, men annars ska jag bara läsa ämnen som jag tror kommer att bli sjukt roliga. Att de dessutom ligger på helt ok tider gör inte saken sämre.
Jag väljer att tro på folk som säger att tvåan suger, men att trean är det bästa året. Jag tror att jag kommer att ha roligt i år. Om inte annat får jag väl se till att det blir så.
Att dessutom ha en bra klass, ett bra projektarbete planerat och en väntande konfirmandgrupp gör liksom inte saken sämre.
Om två veckor ska jag och en vän börja dansa flamenco. Vi kommer med all sannolikhet känna oss otroligt fåniga första gången, men jäklar vad roligt vi kommer att ha. Och med lite tur lär vi oss något dessutom. Karlstads dansutbud är verkligen ingen höjdare... Vart är tango- och salsakurserna?

Imorgon lämnar jag Karlstad. Jag och bästa tjejerna ska göra Göteborg och må bra. Det lär bli en upplevelse.

Lifesaver

En flicka som jag själv behöver omge sig med ett antal lifesavers. Tålmodiga och fantastiska människor som man kan ringa på de mest olämpliga tider och haspla ur sig sina problem för, små som stora.
Människor som hör på rösten när man behöver tröst. Men också som hör när man behöver höra "men för fan, skärp dig".
Människor som vet hur man fungerar. Kanske till och med bättre en man själv vissa stunder.

Kattis gjorde en nödutryckning igår och vi spenderade en för jäkla bra lunch på en uteservering i solen. Jag i skitiga artbetskläder, hon lika snygg som alltid. Och tiden rann iväg och jag mådde bra och saker var som de skulle igen. Och så vill jag ha det ofta, ofta.

Bloggproblem

Det tekniska geniet. Det är jag det. Dagens fina insikt är att jag inte har någon som helst aning om hur man lägger in bilder i bloggen. Vill någon snäll människa förbarma sig över en oteknisk flicka och lära henne det?
Jag kanske till och med mutar med glass.

Teatersaknad

Saknad. Jag saknar tusen repliker som är omöjliga att komma ihåg. Jag saknar för små replokaler, jag saknar att hata ett manus, jag saknar misslyckade rep. Jag saknar känslan av att "det kommer aldrig att gå".
Jag saknar att till slut känna att replikerna kanske sitter, jag saknar genrep med kläder, högklackat och läppstift, jag saknar att bygga scen, jag saknar stress och krångel med ljud, jag saknar strålkastarvärme.
Jag saknar scenskräck; förlamande nervositet, illamående, vidrigt, hemskt. Jag saknar publik, jag saknar scen, jag saknar till och med glömda repliker och borttappad rekvisita (under föreställning).
Jag saknar känslan av den sista repliken, den där allra sista, strålkastare som slocknar och den där tanken; nu är det färdigt. Jag saknar känslan av applåder och nästa tanke; vi klarade av det. Vi klarade det faktiskt.
Jag saknar den obeskrivliga kicken.

Jag saknar helt enkelt att spela teater. Så fruktansvärt mycket.

Gasen är slut, Malin.

Sockersöt

Sockersöt. Klyschig. Oh, så romantisk. That's my blogg. Men sån är inte alltid jag. Ofta, javisst. Men inte alltid.
Inte ikväll. Ikväll är det migrän, för mycket sol, svett, för höga krav för min icke existerande sociala kompetens, för varmt och allmänt jävligt. Och jag tycker synd om mig och bara måste få gnälla om det. Och skriva "faaaan". Och ha ångest över att jag jobbar imorgon också.
Jag borde hålla käften och vara glad över att jag alls har ett jobb. Men inte ikväll.

Jaja. Det är i alla fall fredag imorgon.

Mognad

Jag trodde att jag hade mognat sen jag var "svart-och-svår-femton-år", konfirmand och nybliven troende. Det var på den tiden som jag tog alla chanser att berätta för folk i min omgivning att jag var kristen. Bara för att få försvara mig mot alla fördomar som jag tog för givet att folk genast skulle få om mig. För att jag skulle få bevisa att jag inte var som de trodde. Men vems var då fördomarna? Mina, såklart.
Och trots allt är det ju så att de människor som jag träffat inom kyrkan som jag beundrat allra mest, det är de som inte har det behovet. De människor som aldrig känner att de behöver försvara sig för att de är troende. Utan som istället hittar lugn och styrka i det.
Jag trodde att jag hade mognat sen jag var femton år. Men så läser jag mitt föregående inlägg och inser att så kanske inte är fallet. "Jag kunde inte bry mig mindre". Bara den meningen visar att jag bryr mig. Bryr mig så jäkla mycket.
Någon gång ska jag kunna räta på ryggen, se folk i ögonen och inte känna behovet av att försvara mig när jag berättar att jag tror.
Någon gång. Men uppenbarligen inte idag.

Längtan, tro och biblar

Jag hittade en känsla idag. Eller kanske är längtan ett bättre ord. Ja, en längtan. Jag hittade tillbaka till en längtan som jag inte visste att jag hade tappat bort.
Under dagens förrådsrensning hittade min mor sin amerikanska bibel som hon fick under sitt år som utbytesstudent i USA. Jag tittade snällt på min mor och fick den av henne. Och jag blev så glad. För en bibel. Herregud, töntvarning, är hon kristen, hjälp, tänker kanske ni. Och ja. Just så är det. Jag är kristen, jag är troende. På mitt alldeles egna sätt. Kalla mig tönt om du vill. Jag kunde inte bry mig mindre.
Så när jag satt i köket med bibeln i knät och letade kända bibelcitat, för att få läsa de på engelska, då hittade jag tillbaka till den där längtan. Längtan efter att lära mig mer om religion. Om kristendomen, buddhismen, islam, shinto, allt. Och återigen kom insikten att jag faktiskt måste läsa religion efter gymnasiet. Vare sig jag kommer att ha någon nytta av det eller inte. Så gärna vill jag veta mer.
Jag har saknat den där längtan. Längtan efter att lära sig. För med skola, krav, press och allt vad det innebär är den längtan så lätt att tappa bort. Men nu. Nu jäklar, nu är jag inspirerad igen. Och det känns så jävla bra.

Sommarkärlek

Mitt i känslokaos, mensvärk och sömnbrist hittar jag ständigt bevis. Bevis på min kärlek. Till älskad familj och vänner. Men också en annan sorts kärlek. Kärlek till världen runt omkring mig. För jag älskar världen när jag står med fötterna i ljummet sjövatten en sommarkväll i solnedgång, andas djupa andetag och allt är bara sådär äckligt vackert och romantiskt och fint att det inte finns en chans i världen att jag skulle kunna skriva en enda rad om det, utan att vara sådär klyschig. Men jag vill ändå skriva det. Jag vill skriva det, känna klyschorna i vartenda ord och på så sätt uppleva känslan av sol och vatten och sand mellan tårna igen, igen och igen. Och aldrig glömma hur det känns.
Det är sådana kvällar som jag undrar om jag någonsin kommer kunna lämna Sverige, ens för en kortare tid. (Men fråga mig en gråtrist novemberkväll och jag är redo att sätta mig på första bästa plan, det kan jag lova.)

Lyssna på "Svenska hjärtan" av Lasse Lindh och njut av sommarkvällarna. Det gör jag.

Att komma hem

Den där känslan jag får av att komma hem. Det är att se sig omkring och känna igen sig. Det är att veta vart alla gator leder. Vilka affärer som finns runt hörnet. Det är att veta hur vattnet smakar. Det är vetskapen om hur bussarna går, och vart. Det är att veta vart den bästa glassen säljs. Det är friheten i att hitta, utan att gå vilse.
Det är tusentals minnen som viskar, smeker, ropar vart jag än vilar min blick. Det är glädjen i att kliva av tåget och finna hemma vackrare än någonsin, när kvällssolens strålar gör hela staden magisk. Det är att köpa en glass och sätta sig på en trappa, bara för att betrakta människor och känna den där glädjen inombords. Glädjen över att komma tillbaka hem.
För jag älskar den känslan. Oavsett var jag varit, hur bra jag har haft det och oavsett hur mycket jag kommer att längta tillbaka när vardagen gör sig påmind, så är det något speciellt med att komma hem.
Och den känslan gör mig lycklig.

Ut på äventyr eller Äntligen!

Idag drar jag till Arboga. Där ska jag och bästaste Rebecca spendera helgen på bästa sätt som går; med prat, skratt, fika och film. Vi har inte träffats på alldeles alldeles för länge, men nu är det dags! Jag längtar...
Att genomleva tågresan ska nog inte vara alldeles för svårt. Det lär vara svalare på tåget än ute (annars vet jag inte vad jag gör...) och jag har laddat upp med musik och böcker. Det blir Fjodor Dostojevskijs "Brott och straff" (för att jag tycker om att leka intellektuell och bara därför) och "Häxan från Portobello" av Paulo Coelho.
Det blir mitt första besök i Arboga någonsin och jag tänker kräva en guidad tur. Jag tycker om nya platser, stora som små.
Nojig som jag är ska jag kontrollera att biljetterna inte hoppat ur väskan sen igår, mobil och plånbok likaså. När jag repeterat minst tre gånger tror jag faktiskt att jag är redo att åka. Håller också tummarna för att alla tåg är snälla, i tid och utan krångel.
Wish me luck!

Tack

När jag ändå börjat med dediceringar här i bloggen tänker jag skriva ett kort litet tack till en värdefull vän. Tack Lovisa för att du finns. För att du bryr dig. Och för att du förstår mig så väl att jag börjar oroa mig för att du i hemlighet är tankeläsare.
Kärlek, darling. Kärlek och vingar runt min hals.

Lite småprat för att fördriva tiden

Om jag skulle få välja ut en modern bekvämlighet i det överflöd vi lever i här i Sverige som jag inte skulle klara mig utan skulle jag inte behöva fundera särskilt länge. Faktiskt skulle jag inte behöva fundera alls, det är så självklart för mig. Och, tro det eller ej, det är varken datorn, mobilen eller plattången. Det är duschen.
Min dusch är min materiella bästis. Jag älskar den. Jag behöver duschen för att vakna på morgonen. Jag värdesätter duschen lite extra när jag fryser. Jag älskar duschen mer än allt annat efter lajv, festivaler och annat där man berövas bekvämligheter.
Duschen framför badkaret, utan tvekan.

Idag har jag jobbat min fjärde dag och det börjar kännas bättre. Jag kommer att vara så vältränad (för att vara jag) när jag jobbat klart! Jag cyklar till och från jobbet, jag lyfter skrot (bokstavligen, jäklar vad skräp man hittar i källare), jag klipper gräs och framförallt, rensar ogräs.
Det är tråkigt. Det är slitigt. Jag är trött och grinig som aldrig förr på eftermiddagarna. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt på kvällarna. För att jag alls tog mig iväg. För att jag gjorde ett bra jobb. Och att tjäna pengar är ju faktiskt en bra grej.

Jag lyssnar på talböcker när jag sitter i rabatterna. Den senaste boken jag lyssnat på är Marian Keyes "Sista chansen" (vilken varmt rekommenderas). Boken utspelar sig i London och på Irland och en utav karaktärerna är svensk. Karaktären har dock lite problem med engelskan, hennes vänner får ofta rätta henne då hon säger fel. Detta blir i den svenska översättningen inte särskilt lyckat; den svenska tjejen säger fattighet istället för fattigdom och snålbuk istället för snåljåp. Men trots allt ganska roligt.

Dedicerat Malin

Detta inlägg tillägnas en flicka vid namn Malin. En flicka vars blogg jag saknar. Så Malin, kan vi göra en deal? Om du lovar att börja blogga igen ska jag aldrig någonsin säga "det läste jag i din blogg" när du berättar någonting. Låter det som något du kan leva med?

Ring mig, så diskuterar vi saken över en fika.

Mobiler och annat

Nu, några dagar innan jobbet börjar, kan jag släppa efter lite och faktiskt ha lov. Och göra precis ingenting. För det är precis vad jag har spenderat de två senaste dagarna med och det är helt underbart. Jag tittar på Gilmore Girls. Jag läser böcker av Marian Keyes. Jag missbrukar msn och läser bloggar. Som det ska vara.
Men lite duktig har jag varit idag, jag och mor gick en långpromenad med hunden imorse och jag har klippt gräset (i korta shorts och sportbh, i förhoppningen att bli lite brunare på köpet).

Jag har äntligen köpt en ny mobil. Jag har tagit som vana att ta över folks avlagda, mer eller mindre fungerande, mobiler och på så sätt sluppit lägga ut några pengar. Det har i och för sig funkat helt ok, men... Den förra mobilen glappade så att jag var tvungen att använda handsfree för att kunna prata i den. Mobilen innan det var tejpad, eftersom batteriluckan pajat. Så igår tröttnade jag och kollade runt på internet efter den billigaste mobilen jag kunde hitta och idag så fick jag den. Och nej, jag är inte särskilt snål alls, utan jag tycker att det är så tråkigt att lägga pengar på just en mobil. Jag menar, jag ringer och sms:ar med den. Jag gör inget annat. När jag lyssnar på musik har jag iPod, ska jag fota har jag en kamera. Därför, en billig mobil.

Dagens drog är The Fray. Jag gillar, mycket.

Ytterligare ett skjuta-upp-sömnen-inlägg

Lite abstinens såhär på kvällen. Efter vad vet jag inte riktigt. Efter lajv. Efter sällskap. Efter speciella vänner. Efter närhet. Efter... Ja, efter lite allt möjligt.

Imorgon åker jag tillbaka till Karlstad igen. Det ska bli skönt att få ett par dagar hemma igen innan jag börjar jobba på måndag (vill inte).
I helgen blir det utgång. Lite film, böcker och fika. Och söndagen ska spenderas med en saknad flicka. Det känns helt ok, för att inte säga perfekt.

Hängmatta

Jag sitter i hängmattan på mina kusiners uteplats med datorn i knät. Solen skiner, det är precis lagom varmt och livet leker. Det är så det känns. Jag njuter fullt ut av mina sista dagar i frihet innan jobbet börjar på måndag.

Jag älskar det här stället. Inte nog med att huset är fantastiskt fint, det ligger så perfekt; det är landet, med hästar, fält och långt mellan husen, men stan finns tjugo minuter bort med bil. Det kan inte bli bättre. Så här ska jag bo när jag blir stor. Jättestor. Och när jag blir ännu större ska jag bo på landet på riktigt.

Semester

Jag har lite semester här i Linköping. Och det är inte så jäkla fel. En tur på stan, lite kortspel, god mat. Lugn och ro. Idag har vi varit på Kolmården, det var evigheter sen sist, och jag är fortfarande lika fascinerad av tigrar, vargar, björnar, delfiner och sjölejon. Jag skulle kunna spendera många timmar där.
Min mage gör ont. Jag har ätit aningens för mycket choklad idag (vilket jag helt skyller på att far & bror var på Cloetta och släpade med sig halva fabriken hem) och nu hämnas magen. Ni vet det där om att lära sig av sina misstag? Det gör inte jag.
Annars händer inte mycket här. Jag missbrukar böcker av Marian Keyes. Jag tittar på Gilmore Girls (jag fick första säsongen i födelsedagspresent och det gillas). Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om saker jag tänkt på, känt, velat och inte velat under de här dagarna. Men det känns inte viktigt. Jag orkar inte skriva om det, ni orkar garanterat inte läsa om det. Därför sätter jag punkt här och ser ett avsnitt till av Gilmore Girls istället.

Vissa människors tajming driver mig till vansinne. För att den är så urusel. Gah.

Regn, regn och lite mer regn

Regnet öser ner ute, men jag har det ganska mysigt här i mitt rum. Jag har min dator, ett halvt bibliotek jag inte läst än (känns det som), bra musik i högtalarna och mitt fina takfönster som förstärker myskänslan ytterligare när regnet trummar mot det.

Att jag om ungefär två månader ska lämna det här huset, mitt barndomshem, och flytta känns helt overkligt. För ja, vi flyttar. Och jag flyttar inte hemifrån, utan hela familjen flyttar några km för att byta huset mot en lägenhet. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om det. Ibland har jag lust att skrika rakt ut; "Vad fan håller vi på med, hur kan vi ens tänka tanken att lämna det här?" För trots allt kan man inte bo bättre än vad jag gör nu. I en ekoby, med bästa grannarna och med världens bästa tonårsrum. Min ateljé. (Det är faktiskt ingen ateljé just nu. Hon som bodde här innan oss hade ateljé här och namnet fick vara kvar.)
Men ändå. Jag kommer inte att bo här för evigt. Inte mina föräldrar heller. Så trots allt känns det nog bättre att flytta härifrån allihop samtidigt. Så att jag får chansen att bo in mig i nya hemmet, innan jag drar, för att göra något nytt. Och lite spännande är det faktiskt. Och väldigt läskigt.

Igår skrev jag att jag skulle till Linköping. Det gäller fortfarande. Med andra ord borde jag packa just nu, inte sitta här. Allt är med andra ord precis som vanligt. I bilen ska jag sova. Kanske läsa lite. Lyssna på bra musik. Och lösa världsproblemen, på egen hand den här gången. Jag älskar att åka bil när det regnar.

Det här med att inte sova

Klockan är för sent, och som vanligt sover jag inte, trots att jag tror att jag snart kommer slå huvudet i tangentbordet, så trött är jag. Varför?
Jag avskyr att gå och lägga mig. Det är så tråkigt. Det finns alltid tio tusen saker jag hellre skull göra. Inklusive att diska. Dessutom, kanske framför allt, så måste man slappna av om man ska sova, vilket jag är otroligt dålig på.
Jag tänker inte analysera mina ovanor ytterligare, men för att skjuta upp sömnen lite till kommer här en lista på vad jag roat mig med istället:
- Ätit kakor.
- Druckit vatten.
- Läst alla bloggar jag brukar läsa.
- Klagat.
- Ätit mer kakor.
- Läst alldeles för många diskussioner på Svarta Galtens lajvforum (vilket resulterade i ögonblicklig, fruktansvärd lajvabstinens).
- Läst några bloggar jag inte brukar läsa (av den enkla anledningen att de är tråkiga).
- Kollat igenom mina favoritbloggar en gång till. För säkerhets skull.
- Terroriserat folk på msn. (Msn är min eviga fiende. Där kan jag fastna hur länge som helst, när jag försöker skjuta upp något. Tyvärr verkar alla ha något bättre för sig ikväll, så där har jag inte mycket att hämta.)

Nu borde jag verkligen sova.

Imorgon åker jag till Linköping för att spendera lite tid med familjen. Datorn får följa med (den är ju trots allt min nya favoritleksak), men jag vet inte om jag har internet. Och ärligt talat känns det inte som att det spelar någon roll. Det får bli en lugn vecka, för vila är ju trots allt min prio ett denna sommar. (Även om sömn uppenbarligen inte är det...)

Dagen efter

Kent igår. Så jävla bra. Utan dina andetag och Mannen i den vita hatten var en känslostorm utan dess like. Och jag älskade det.
Idag blir det inget Arvika för mig, trots att jag har biljett för idag också. Jag orkar helt enkelt inte. Men det gör mig inte så mycket, jag är nöjd med två dagar.

Idag ska jag fika och skvallra med en kär vän. Jag ska gå runt lite i Karlstad och njuta av existens, sommar och värme.
Ikväll ska jag träffa älskade Fröken Svår. Vi ska kanske se en film, ta igen förlorade veckor och lösa världsproblemen. Som jag har saknat den flickan.



(Fröken Svår är en låttitel av Lars Winnerbäck som jag helt fräckt lånat. Förlåt.)

Festival

Festivalkväll är något fantastiskt. Värme, människor, lukten av öl och fet mat, musik och puls. Jag kan inte annat än älska det. Men jag har aldrig i mitt liv varit så glad över att få åka hem och sova i min egen säng. Sova tio timmar. Vakna och äta vettig frukost. Nu ska jag snart duscha och sen åker vi till Arvika igen. Kent idag!

Under spelningen med Robyn igår (så förbannat bra) kom jag att tänka på mitt förra inlägg. Det om tonårsförälskelser. Och kunde inte tänka annat än "för fan Anna. Skärpning. Nog". Och faktiskt. Så saknar jag nog inte att vara tonårsförälskad egentligen. Jag har bara mina melankoliska stunder, jag som alla andra. Och tydligen ett behov om att skriva om det i bloggen. Helt otippat. Nej, för igår och idag är läget ett helt annat. Det är trots och jävlar anamma. För jag kan. Jag kan göra vad fan jag vill. Igår stod jag mitt i publiken under Robyn, med människor tätt runt omkring mig. Och jag klarade av det. Och jag kommer att klara det idag igen, under Kents spelning. För att jag är jävligt bra.

Tonårsförälskelser

Jag är en jävla romantiker, ut i fingerspetsarna (som om ni inte förstått det redan). Jag älskar klyschor, romantiska filmer och böcker där huvudpersonen dör på sista sidan. Det är obotligt. Och som alla äkta romantiker har jag mina tonårsförälskelser. Både sådana som är mer på riktigt och mer på låtsas.
Jag har alltid hävdat bestämt att Lars Winnerbäck är min stora tonårsförälskelse. Nu är det ju inte just Winnerbäck, utan hans musik vi pratar om, men det tror jag nog att ni förstår. Och jag har nog rätt. Jag har alltid varit förbannat såld på hans texter om livet, kärleken och det mesta. Mitt ex sade någon gång att "Winnerbäck sjunger om hur det är, helt enkelt". Klokt och sant sagt, då jag alltid, oberoende av humör, kan hitta någon rad i någon text som jag kan känna igen mig i just för tillfället.
Sedan finns det ju som sagt tonårsförälskelser som varit mer på riktigt. Men det tycks mig som om jag har börjat växa upp och kommit över dessa, som det sig bör när man börjar bli lite mer vuxen. Och herregud vad tråkigt det är.
Jag vill alltid kunna lyssna på Kents "Utan dina andetag" och Winnerbäcks "Kom änglar" och låtsas känna igen mig. Jag vill alltid kunna känna mig sådär fånigt melankolisk och sucka över pojken jag inte kan få.
Det låter tragiskt, jag vet. Men det finns något visst med obesvarade tonårsförälskelser (även om jag givetvis föredrar de besvarade). Något som passar min romantiska, mycket spelade "svart-och-svår-men-ändå-inte"-inställning till världen.

Imorgon bär det av till Arvikafestivalen. Jag ska se Håkan Hellström, Robyn och förhoppningsvis några mer, träffa människor och sedan ska jag åka hem och sova i min egen mycket uppskattade säng. På fredag åker jag till Arvika igen, för att se Kent.
Med andra ord blir det fake-festival för mig i år; jag är faktiskt där enbart för musikens skull. Och jag kommer inte att sakna campingdelen, alls.

Ett tack

Igår fyllde jag 18 år. Det var en märklig känsla, eftersom just artonårsdagen alltid känts så långt borta, men jag gillade det. Gillar det.
Som den stolta tönt jag är blev det min lugnaste födelsedag på länge. Jag fikade, träffade ett par vänner och släktingar och kvällen spenderades framför tv:n, då jag och min bror såg Sagan om Ringen. Precis som jag ville att det skulle vara.

Jag har de finaste vännerna. Någonsin. Som ringde och sms:ade hela dagen för att säga Grattis. Som fick mig att känna mig som den mest speciella människan i världen.

Tack!

Lycka

Lycka är ett så abstrakt begrepp, och mer än vad det är abstrakt är det uttjatat. Allas mål i livet är att bli lyckliga. Självklart, för vem vill inte vara lycklig? Men jag tror att man i sin strävan efter lycka glömmer det väsentliga. Glömmer vad som spelar roll. Glömmer vad lycka faktiskt kan innebära.
För lycka behöver inte vara det där stadiet av perfektion när inga problem finns och livet bara leker. För perfektion finns inte i det som kallas livet. Det finns alltid något som kan bli bättre, det finns alltid något som inte är som man önskar. Winnerbäck har så rätt när han sjunger "och allting är nästan perfekt". För helt perfekt blir det aldrig.
Lycka behöver nämligen inte alls vara revolutionerande, livsförändrande, stort. Lycka kan vara små, fina saker mitt i allt som är jobbigt. Lycka kan finnas mitt i kaoset. Ibland, om man vill se det.
Lycka kan vara svartmålade naglar och solvarm hud på en filt i solen, utanför ett alldeles vanligt radhus i en alldeles vanlig stad.
Lycka kan vara Ani DiFrancos musik på lite för hög volym i mina iPod-lurar.
Lycka kan vara jordgubbar och grädde, det kan vara en telefon som vibrerar till och visar ord från en vän, det kan vara sommarlätta morgnar likaväl som regntunga höstkvällar. Det kan vara te, det kan vara en tillgiven hund, det kan vara att läsa en omtumlande bok för första gången.
Lycka kan vara vingar i en kedja runt min hals.
Lycka kan vara att klara av små saker, som ändå känns omöjliga. Segrar i vardagen.
Lycka kan vara allt du vill.

Midsommarnatt

Jag har aldrig varit särskilt fast i traditionella midsommarfiranden. Förra året var det närmaste jag kom att fira midsommar när jag åt jordgubbar på tåget på väg till flygplatsen. Hela dagen ägnades åt att resa, men det gjorde mig faktiskt inget.
I år var första gången på många år som jag faktiskt firade midsommar, som det ska firas och det var ganska så perfekt. Middag med färskpotatis och jordgubbar. Ringdans runt midsommarstången. Sitta ute under bar himmel. Eldshow kanske inte var särskilt midsommaraktig, men det var en häftig upplevelse. Att få spendera kvalitetstid med älskade vänner fulländade min kväll.

Läsglädjen har återvänt på riktigt nu. När skolan slutade var det länge sen jag riktigt kände hur jag längtade efter en bra bok, men nu kliar det i mig och jag ska snart överge datorn för att krypa upp i soffhörnet med nästa bok i högen på mitt skrivbord. Jag tror att det bli "Freja", första delen i Johanne Hildebrants serie Sagan om Valhalla.
Jag kan varmt rekommendera "Hjärtans fröjd" av Per Nilsson. Definitivt läsvärd.

Närhetsbehov

Mina fingrar fryser till is här framför datorn. Hela jag skriker efter en kram och kanske en klapp på kinden. Jag tänker efter lite och inser att jag inte har masserat någon ordentligt på över en månad. Vad skulle då den där jäkla massagekursen vara bra för?
Kom hit så att jag får peta på någon. Jag behöver lite mänsklig närhet. Lite lugnande andetag i takt med mina. Lite hud mot hud. Inte något sexuellt, nej absolut inte. Bara lite gammal hederlig, vänskaplig närhet.
Någon?

Skolavslutning

Idag har det varit skolavslutning. Jag har fortfarande inte insett att sommarlovet faktiskt har börjat... Det var en bra avslutning. Lagom lång och underhållande. Ännu bättre var att äta med delar av klassen efteråt och bara njuta av stunden. Drabbades dock av lätt separationsångest mot slutet. Jag kommer att sakna min klass. Allt var med andra ord som det ska vara en skolavslutningsdag, med sol & glass, glädje & lite vemod.
Nästa år är det vi som springer ut med vita mössor...

Imorgon går bilen mot Göteborg. Jag borde med andra ord packa just nu, istället för att sitta här.

Ett första inlägg i en hittills orörd blogg

Jag tycker inte om att skriva mitt första inlägg i en ny blogg. Det ligger en press i att skriva det första inlägget, till skillnad från de inlägg som man sedan kommer att skriva. När man redan publicerat ett tjugotal texter, läsvärda eller inte, finns inte pressen där på samma sätt.
Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad man skriver i ett första inlägg. Trots att det här är det tredje eller fjärde "första inlägget" vet jag det fortfarande inte.
Att presentera sig själv har jag aldrig varit mycket för. Vem jag är spelar mindre roll, inte sant? Det är vad jag skriver som faktiskt har någon betydelse.
Denna gång, detta första inlägg, tror jag att jag väljer att ignorera att jag skriver de första orden i en än så länge orörd blogg.
Det finns trots allt en hel del inlägg som väntar på att skrivas, där jag kommer att få chansen att skriva lite mer, lite djupare, lite bättre.