Tack

Du som hjälpte mig med bilden kan väl berätta vem du är! Du är nämligen hjälte. Tusen gånger tack!

Äntligen

Tillbaka i skolan, äntligen! Jag har gått runt hela dagen och känt in rutinerna och njutit av känslan. Och att få börja med svenska igen var en kick, tro det eller ej. Jag kan inte släppa hur skönt det är att ha ett schema, som enbart är fyllt med ämnen som jag vill läsa. Som jag faktiskt ser fram emot.

ska jag leta efter en bild till kulturhistorian imorgon. Det är en bild av en naken kvinnorygg, med såna där saker som finns på en fiol på ryggen (inte strängar utan... g-klavar? Kan det heta så?). Jag har ingen aning om vad bilden heter eller vem som har gjort den. Jag behöver den ikväll. Om ni vet, berätta gärna för en desperat flicka!

Rastlös

Under en vecka har livet stått still. Jag har vaknat. Släpat mig upp ur sängen, ner till köket. Kaffe, huvudvärkstablett. Stoppa fickorna i mjukisbyxorna fulla med halstabletter, näsdukar, mobil. Sedan soffan där jag växlat mellan dålig tv, film, böcker och sömn. Mycket sömn. Mera kaffe, ännu mera mat. Sen var det sovdags och så börjar allt om igen.
Men igår började det vända så smått. Jag gick en liten promenad och bakade muffins. Blåbärsmuffins. Idag lämnade jag huset på riktigt och åkte ner till doktorn. Hon tittade i halsen ("oj, det där var inte vackert" är oroande), men kunde konstatera att det inte fanns några otrevliga bakterier där. Inget halsfluss! Bara det en anledning till lycka. När jag sen klarade att gå hem (fullastad med tidsfördriv, för man kan inte vara hos doktorn utan att titta in på biblioteket som ligger vägg i vägg) då bestämde jag mig. Nu står jag inte ut här hemma längre. Imorgon blir det skola! För att jag faktiskt längtar dit och för att jag sakta går under om jag tvingas stanna i soffan en endaste dag till.
Jag tror att jag mår bra idag.

Besvikelse

Idag skulle jag ha varit i Linköping. Jag skulle lekt med småkusinerna och ätit god lunch. Sedan skulle jag och moster begett oss in till stan, ätit god mat. Sedan skulle vi begett oss till Stångebro och sett Winnerbäck. Avslutande konserten i sommarturnén. I Linköping. I Stångebro. Så jäkla perfekt det kan bli. Om inte jag fortfarande varit sjuk. För det är jag. Jag sitter i soffan i Karlstad, på precis samma ställe som de senaste fem dagarna. Och det svider. Svider mer än jag vill erkänna. För jag hade verkligen sett fram emot konserten.
Så, Winnerbäck, nu hoppas jag och ber om en turné snart igen. Få inga dumma idéer och ta semester nästa sommar, utan ge mig den där konserten i Linköping som jag längtat efter. Snälla?

Eländig

Tredje dagen med feber, snuva, halsont och hosta har nu släpat sig förbi. Jag är äckligt sjuk och jag hatar det. Jag blir eländig och liten. Jag vill att mamma gör soppa åt mig, klappar mig på huvudet, läser högt. Nu befinner jag mig i ett slags mellanläge; jag är frisk nog att vara uttråkad, men såpass sjuk att jag egentligen inte orkar göra någonting. Jag kräver dessutom att varenda människa ska tycka synd om mig, därav detta inlägg.

Göteborg var fantastiskt fint. Precis som det skulle vara. Fast bättre. Det var prat, kära återseenden, det var god mat i mängder, det var sena kvällar, drinkar, dans och skoskav och det fanns ett skimmer över helgen.

Nu ska jag ägna kvällen åt att försöka uppbringa lite kreativitet. Bara tillräckligt för att få ihop någon slags text. Om det inte lyckas tar jag med mig temuggen och en bok till sängen om somnar tidigt istället.

Förväntan

Imorgon är det en vecka kvar tills skolan drar igång igen. Imorgon värmer jag upp med ett möte hos specialpedagogen. Och alldeles nyss hittade jag mitt schema!
Jag har nog aldrig, ämnesmässigt, sett fram emot ett skolår så mycket. Jag skulle visserligen kunnat leva utan samhällskunskapen, men annars ska jag bara läsa ämnen som jag tror kommer att bli sjukt roliga. Att de dessutom ligger på helt ok tider gör inte saken sämre.
Jag väljer att tro på folk som säger att tvåan suger, men att trean är det bästa året. Jag tror att jag kommer att ha roligt i år. Om inte annat får jag väl se till att det blir så.
Att dessutom ha en bra klass, ett bra projektarbete planerat och en väntande konfirmandgrupp gör liksom inte saken sämre.
Om två veckor ska jag och en vän börja dansa flamenco. Vi kommer med all sannolikhet känna oss otroligt fåniga första gången, men jäklar vad roligt vi kommer att ha. Och med lite tur lär vi oss något dessutom. Karlstads dansutbud är verkligen ingen höjdare... Vart är tango- och salsakurserna?

Imorgon lämnar jag Karlstad. Jag och bästa tjejerna ska göra Göteborg och må bra. Det lär bli en upplevelse.

Lifesaver

En flicka som jag själv behöver omge sig med ett antal lifesavers. Tålmodiga och fantastiska människor som man kan ringa på de mest olämpliga tider och haspla ur sig sina problem för, små som stora.
Människor som hör på rösten när man behöver tröst. Men också som hör när man behöver höra "men för fan, skärp dig".
Människor som vet hur man fungerar. Kanske till och med bättre en man själv vissa stunder.

Kattis gjorde en nödutryckning igår och vi spenderade en för jäkla bra lunch på en uteservering i solen. Jag i skitiga artbetskläder, hon lika snygg som alltid. Och tiden rann iväg och jag mådde bra och saker var som de skulle igen. Och så vill jag ha det ofta, ofta.

Bloggproblem

Det tekniska geniet. Det är jag det. Dagens fina insikt är att jag inte har någon som helst aning om hur man lägger in bilder i bloggen. Vill någon snäll människa förbarma sig över en oteknisk flicka och lära henne det?
Jag kanske till och med mutar med glass.

Teatersaknad

Saknad. Jag saknar tusen repliker som är omöjliga att komma ihåg. Jag saknar för små replokaler, jag saknar att hata ett manus, jag saknar misslyckade rep. Jag saknar känslan av att "det kommer aldrig att gå".
Jag saknar att till slut känna att replikerna kanske sitter, jag saknar genrep med kläder, högklackat och läppstift, jag saknar att bygga scen, jag saknar stress och krångel med ljud, jag saknar strålkastarvärme.
Jag saknar scenskräck; förlamande nervositet, illamående, vidrigt, hemskt. Jag saknar publik, jag saknar scen, jag saknar till och med glömda repliker och borttappad rekvisita (under föreställning).
Jag saknar känslan av den sista repliken, den där allra sista, strålkastare som slocknar och den där tanken; nu är det färdigt. Jag saknar känslan av applåder och nästa tanke; vi klarade av det. Vi klarade det faktiskt.
Jag saknar den obeskrivliga kicken.

Jag saknar helt enkelt att spela teater. Så fruktansvärt mycket.

Gasen är slut, Malin.