Mitt i känslokaos, mensvärk och sömnbrist hittar jag ständigt bevis. Bevis på min kärlek. Till älskad familj och vänner. Men också en annan sorts kärlek. Kärlek till världen runt omkring mig. För jag älskar världen när jag står med fötterna i ljummet sjövatten en sommarkväll i solnedgång, andas djupa andetag och allt är bara sådär äckligt vackert och romantiskt och fint att det inte finns en chans i världen att jag skulle kunna skriva en enda rad om det, utan att vara sådär klyschig. Men jag vill ändå skriva det. Jag vill skriva det, känna klyschorna i vartenda ord och på så sätt uppleva känslan av sol och vatten och sand mellan tårna igen, igen och igen. Och aldrig glömma hur det känns.
Det är sådana kvällar som jag undrar om jag någonsin kommer kunna lämna Sverige, ens för en kortare tid. (Men fråga mig en gråtrist novemberkväll och jag är redo att sätta mig på första bästa plan, det kan jag lova.)
Lyssna på "Svenska hjärtan" av Lasse Lindh och njut av sommarkvällarna. Det gör jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar