Mognad

Jag trodde att jag hade mognat sen jag var "svart-och-svår-femton-år", konfirmand och nybliven troende. Det var på den tiden som jag tog alla chanser att berätta för folk i min omgivning att jag var kristen. Bara för att få försvara mig mot alla fördomar som jag tog för givet att folk genast skulle få om mig. För att jag skulle få bevisa att jag inte var som de trodde. Men vems var då fördomarna? Mina, såklart.
Och trots allt är det ju så att de människor som jag träffat inom kyrkan som jag beundrat allra mest, det är de som inte har det behovet. De människor som aldrig känner att de behöver försvara sig för att de är troende. Utan som istället hittar lugn och styrka i det.
Jag trodde att jag hade mognat sen jag var femton år. Men så läser jag mitt föregående inlägg och inser att så kanske inte är fallet. "Jag kunde inte bry mig mindre". Bara den meningen visar att jag bryr mig. Bryr mig så jäkla mycket.
Någon gång ska jag kunna räta på ryggen, se folk i ögonen och inte känna behovet av att försvara mig när jag berättar att jag tror.
Någon gång. Men uppenbarligen inte idag.