Tonårsförälskelser

Jag är en jävla romantiker, ut i fingerspetsarna (som om ni inte förstått det redan). Jag älskar klyschor, romantiska filmer och böcker där huvudpersonen dör på sista sidan. Det är obotligt. Och som alla äkta romantiker har jag mina tonårsförälskelser. Både sådana som är mer på riktigt och mer på låtsas.
Jag har alltid hävdat bestämt att Lars Winnerbäck är min stora tonårsförälskelse. Nu är det ju inte just Winnerbäck, utan hans musik vi pratar om, men det tror jag nog att ni förstår. Och jag har nog rätt. Jag har alltid varit förbannat såld på hans texter om livet, kärleken och det mesta. Mitt ex sade någon gång att "Winnerbäck sjunger om hur det är, helt enkelt". Klokt och sant sagt, då jag alltid, oberoende av humör, kan hitta någon rad i någon text som jag kan känna igen mig i just för tillfället.
Sedan finns det ju som sagt tonårsförälskelser som varit mer på riktigt. Men det tycks mig som om jag har börjat växa upp och kommit över dessa, som det sig bör när man börjar bli lite mer vuxen. Och herregud vad tråkigt det är.
Jag vill alltid kunna lyssna på Kents "Utan dina andetag" och Winnerbäcks "Kom änglar" och låtsas känna igen mig. Jag vill alltid kunna känna mig sådär fånigt melankolisk och sucka över pojken jag inte kan få.
Det låter tragiskt, jag vet. Men det finns något visst med obesvarade tonårsförälskelser (även om jag givetvis föredrar de besvarade). Något som passar min romantiska, mycket spelade "svart-och-svår-men-ändå-inte"-inställning till världen.

Imorgon bär det av till Arvikafestivalen. Jag ska se Håkan Hellström, Robyn och förhoppningsvis några mer, träffa människor och sedan ska jag åka hem och sova i min egen mycket uppskattade säng. På fredag åker jag till Arvika igen, för att se Kent.
Med andra ord blir det fake-festival för mig i år; jag är faktiskt där enbart för musikens skull. Och jag kommer inte att sakna campingdelen, alls.