Sockersöt

Sockersöt. Klyschig. Oh, så romantisk. That's my blogg. Men sån är inte alltid jag. Ofta, javisst. Men inte alltid.
Inte ikväll. Ikväll är det migrän, för mycket sol, svett, för höga krav för min icke existerande sociala kompetens, för varmt och allmänt jävligt. Och jag tycker synd om mig och bara måste få gnälla om det. Och skriva "faaaan". Och ha ångest över att jag jobbar imorgon också.
Jag borde hålla käften och vara glad över att jag alls har ett jobb. Men inte ikväll.

Jaja. Det är i alla fall fredag imorgon.

Mognad

Jag trodde att jag hade mognat sen jag var "svart-och-svår-femton-år", konfirmand och nybliven troende. Det var på den tiden som jag tog alla chanser att berätta för folk i min omgivning att jag var kristen. Bara för att få försvara mig mot alla fördomar som jag tog för givet att folk genast skulle få om mig. För att jag skulle få bevisa att jag inte var som de trodde. Men vems var då fördomarna? Mina, såklart.
Och trots allt är det ju så att de människor som jag träffat inom kyrkan som jag beundrat allra mest, det är de som inte har det behovet. De människor som aldrig känner att de behöver försvara sig för att de är troende. Utan som istället hittar lugn och styrka i det.
Jag trodde att jag hade mognat sen jag var femton år. Men så läser jag mitt föregående inlägg och inser att så kanske inte är fallet. "Jag kunde inte bry mig mindre". Bara den meningen visar att jag bryr mig. Bryr mig så jäkla mycket.
Någon gång ska jag kunna räta på ryggen, se folk i ögonen och inte känna behovet av att försvara mig när jag berättar att jag tror.
Någon gång. Men uppenbarligen inte idag.

Längtan, tro och biblar

Jag hittade en känsla idag. Eller kanske är längtan ett bättre ord. Ja, en längtan. Jag hittade tillbaka till en längtan som jag inte visste att jag hade tappat bort.
Under dagens förrådsrensning hittade min mor sin amerikanska bibel som hon fick under sitt år som utbytesstudent i USA. Jag tittade snällt på min mor och fick den av henne. Och jag blev så glad. För en bibel. Herregud, töntvarning, är hon kristen, hjälp, tänker kanske ni. Och ja. Just så är det. Jag är kristen, jag är troende. På mitt alldeles egna sätt. Kalla mig tönt om du vill. Jag kunde inte bry mig mindre.
Så när jag satt i köket med bibeln i knät och letade kända bibelcitat, för att få läsa de på engelska, då hittade jag tillbaka till den där längtan. Längtan efter att lära mig mer om religion. Om kristendomen, buddhismen, islam, shinto, allt. Och återigen kom insikten att jag faktiskt måste läsa religion efter gymnasiet. Vare sig jag kommer att ha någon nytta av det eller inte. Så gärna vill jag veta mer.
Jag har saknat den där längtan. Längtan efter att lära sig. För med skola, krav, press och allt vad det innebär är den längtan så lätt att tappa bort. Men nu. Nu jäklar, nu är jag inspirerad igen. Och det känns så jävla bra.

Sommarkärlek

Mitt i känslokaos, mensvärk och sömnbrist hittar jag ständigt bevis. Bevis på min kärlek. Till älskad familj och vänner. Men också en annan sorts kärlek. Kärlek till världen runt omkring mig. För jag älskar världen när jag står med fötterna i ljummet sjövatten en sommarkväll i solnedgång, andas djupa andetag och allt är bara sådär äckligt vackert och romantiskt och fint att det inte finns en chans i världen att jag skulle kunna skriva en enda rad om det, utan att vara sådär klyschig. Men jag vill ändå skriva det. Jag vill skriva det, känna klyschorna i vartenda ord och på så sätt uppleva känslan av sol och vatten och sand mellan tårna igen, igen och igen. Och aldrig glömma hur det känns.
Det är sådana kvällar som jag undrar om jag någonsin kommer kunna lämna Sverige, ens för en kortare tid. (Men fråga mig en gråtrist novemberkväll och jag är redo att sätta mig på första bästa plan, det kan jag lova.)

Lyssna på "Svenska hjärtan" av Lasse Lindh och njut av sommarkvällarna. Det gör jag.

Att komma hem

Den där känslan jag får av att komma hem. Det är att se sig omkring och känna igen sig. Det är att veta vart alla gator leder. Vilka affärer som finns runt hörnet. Det är att veta hur vattnet smakar. Det är vetskapen om hur bussarna går, och vart. Det är att veta vart den bästa glassen säljs. Det är friheten i att hitta, utan att gå vilse.
Det är tusentals minnen som viskar, smeker, ropar vart jag än vilar min blick. Det är glädjen i att kliva av tåget och finna hemma vackrare än någonsin, när kvällssolens strålar gör hela staden magisk. Det är att köpa en glass och sätta sig på en trappa, bara för att betrakta människor och känna den där glädjen inombords. Glädjen över att komma tillbaka hem.
För jag älskar den känslan. Oavsett var jag varit, hur bra jag har haft det och oavsett hur mycket jag kommer att längta tillbaka när vardagen gör sig påmind, så är det något speciellt med att komma hem.
Och den känslan gör mig lycklig.

Ut på äventyr eller Äntligen!

Idag drar jag till Arboga. Där ska jag och bästaste Rebecca spendera helgen på bästa sätt som går; med prat, skratt, fika och film. Vi har inte träffats på alldeles alldeles för länge, men nu är det dags! Jag längtar...
Att genomleva tågresan ska nog inte vara alldeles för svårt. Det lär vara svalare på tåget än ute (annars vet jag inte vad jag gör...) och jag har laddat upp med musik och böcker. Det blir Fjodor Dostojevskijs "Brott och straff" (för att jag tycker om att leka intellektuell och bara därför) och "Häxan från Portobello" av Paulo Coelho.
Det blir mitt första besök i Arboga någonsin och jag tänker kräva en guidad tur. Jag tycker om nya platser, stora som små.
Nojig som jag är ska jag kontrollera att biljetterna inte hoppat ur väskan sen igår, mobil och plånbok likaså. När jag repeterat minst tre gånger tror jag faktiskt att jag är redo att åka. Håller också tummarna för att alla tåg är snälla, i tid och utan krångel.
Wish me luck!

Tack

När jag ändå börjat med dediceringar här i bloggen tänker jag skriva ett kort litet tack till en värdefull vän. Tack Lovisa för att du finns. För att du bryr dig. Och för att du förstår mig så väl att jag börjar oroa mig för att du i hemlighet är tankeläsare.
Kärlek, darling. Kärlek och vingar runt min hals.

Lite småprat för att fördriva tiden

Om jag skulle få välja ut en modern bekvämlighet i det överflöd vi lever i här i Sverige som jag inte skulle klara mig utan skulle jag inte behöva fundera särskilt länge. Faktiskt skulle jag inte behöva fundera alls, det är så självklart för mig. Och, tro det eller ej, det är varken datorn, mobilen eller plattången. Det är duschen.
Min dusch är min materiella bästis. Jag älskar den. Jag behöver duschen för att vakna på morgonen. Jag värdesätter duschen lite extra när jag fryser. Jag älskar duschen mer än allt annat efter lajv, festivaler och annat där man berövas bekvämligheter.
Duschen framför badkaret, utan tvekan.

Idag har jag jobbat min fjärde dag och det börjar kännas bättre. Jag kommer att vara så vältränad (för att vara jag) när jag jobbat klart! Jag cyklar till och från jobbet, jag lyfter skrot (bokstavligen, jäklar vad skräp man hittar i källare), jag klipper gräs och framförallt, rensar ogräs.
Det är tråkigt. Det är slitigt. Jag är trött och grinig som aldrig förr på eftermiddagarna. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt på kvällarna. För att jag alls tog mig iväg. För att jag gjorde ett bra jobb. Och att tjäna pengar är ju faktiskt en bra grej.

Jag lyssnar på talböcker när jag sitter i rabatterna. Den senaste boken jag lyssnat på är Marian Keyes "Sista chansen" (vilken varmt rekommenderas). Boken utspelar sig i London och på Irland och en utav karaktärerna är svensk. Karaktären har dock lite problem med engelskan, hennes vänner får ofta rätta henne då hon säger fel. Detta blir i den svenska översättningen inte särskilt lyckat; den svenska tjejen säger fattighet istället för fattigdom och snålbuk istället för snåljåp. Men trots allt ganska roligt.

Dedicerat Malin

Detta inlägg tillägnas en flicka vid namn Malin. En flicka vars blogg jag saknar. Så Malin, kan vi göra en deal? Om du lovar att börja blogga igen ska jag aldrig någonsin säga "det läste jag i din blogg" när du berättar någonting. Låter det som något du kan leva med?

Ring mig, så diskuterar vi saken över en fika.

Mobiler och annat

Nu, några dagar innan jobbet börjar, kan jag släppa efter lite och faktiskt ha lov. Och göra precis ingenting. För det är precis vad jag har spenderat de två senaste dagarna med och det är helt underbart. Jag tittar på Gilmore Girls. Jag läser böcker av Marian Keyes. Jag missbrukar msn och läser bloggar. Som det ska vara.
Men lite duktig har jag varit idag, jag och mor gick en långpromenad med hunden imorse och jag har klippt gräset (i korta shorts och sportbh, i förhoppningen att bli lite brunare på köpet).

Jag har äntligen köpt en ny mobil. Jag har tagit som vana att ta över folks avlagda, mer eller mindre fungerande, mobiler och på så sätt sluppit lägga ut några pengar. Det har i och för sig funkat helt ok, men... Den förra mobilen glappade så att jag var tvungen att använda handsfree för att kunna prata i den. Mobilen innan det var tejpad, eftersom batteriluckan pajat. Så igår tröttnade jag och kollade runt på internet efter den billigaste mobilen jag kunde hitta och idag så fick jag den. Och nej, jag är inte särskilt snål alls, utan jag tycker att det är så tråkigt att lägga pengar på just en mobil. Jag menar, jag ringer och sms:ar med den. Jag gör inget annat. När jag lyssnar på musik har jag iPod, ska jag fota har jag en kamera. Därför, en billig mobil.

Dagens drog är The Fray. Jag gillar, mycket.

Ytterligare ett skjuta-upp-sömnen-inlägg

Lite abstinens såhär på kvällen. Efter vad vet jag inte riktigt. Efter lajv. Efter sällskap. Efter speciella vänner. Efter närhet. Efter... Ja, efter lite allt möjligt.

Imorgon åker jag tillbaka till Karlstad igen. Det ska bli skönt att få ett par dagar hemma igen innan jag börjar jobba på måndag (vill inte).
I helgen blir det utgång. Lite film, böcker och fika. Och söndagen ska spenderas med en saknad flicka. Det känns helt ok, för att inte säga perfekt.

Hängmatta

Jag sitter i hängmattan på mina kusiners uteplats med datorn i knät. Solen skiner, det är precis lagom varmt och livet leker. Det är så det känns. Jag njuter fullt ut av mina sista dagar i frihet innan jobbet börjar på måndag.

Jag älskar det här stället. Inte nog med att huset är fantastiskt fint, det ligger så perfekt; det är landet, med hästar, fält och långt mellan husen, men stan finns tjugo minuter bort med bil. Det kan inte bli bättre. Så här ska jag bo när jag blir stor. Jättestor. Och när jag blir ännu större ska jag bo på landet på riktigt.

Semester

Jag har lite semester här i Linköping. Och det är inte så jäkla fel. En tur på stan, lite kortspel, god mat. Lugn och ro. Idag har vi varit på Kolmården, det var evigheter sen sist, och jag är fortfarande lika fascinerad av tigrar, vargar, björnar, delfiner och sjölejon. Jag skulle kunna spendera många timmar där.
Min mage gör ont. Jag har ätit aningens för mycket choklad idag (vilket jag helt skyller på att far & bror var på Cloetta och släpade med sig halva fabriken hem) och nu hämnas magen. Ni vet det där om att lära sig av sina misstag? Det gör inte jag.
Annars händer inte mycket här. Jag missbrukar böcker av Marian Keyes. Jag tittar på Gilmore Girls (jag fick första säsongen i födelsedagspresent och det gillas). Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om saker jag tänkt på, känt, velat och inte velat under de här dagarna. Men det känns inte viktigt. Jag orkar inte skriva om det, ni orkar garanterat inte läsa om det. Därför sätter jag punkt här och ser ett avsnitt till av Gilmore Girls istället.

Vissa människors tajming driver mig till vansinne. För att den är så urusel. Gah.

Regn, regn och lite mer regn

Regnet öser ner ute, men jag har det ganska mysigt här i mitt rum. Jag har min dator, ett halvt bibliotek jag inte läst än (känns det som), bra musik i högtalarna och mitt fina takfönster som förstärker myskänslan ytterligare när regnet trummar mot det.

Att jag om ungefär två månader ska lämna det här huset, mitt barndomshem, och flytta känns helt overkligt. För ja, vi flyttar. Och jag flyttar inte hemifrån, utan hela familjen flyttar några km för att byta huset mot en lägenhet. Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om det. Ibland har jag lust att skrika rakt ut; "Vad fan håller vi på med, hur kan vi ens tänka tanken att lämna det här?" För trots allt kan man inte bo bättre än vad jag gör nu. I en ekoby, med bästa grannarna och med världens bästa tonårsrum. Min ateljé. (Det är faktiskt ingen ateljé just nu. Hon som bodde här innan oss hade ateljé här och namnet fick vara kvar.)
Men ändå. Jag kommer inte att bo här för evigt. Inte mina föräldrar heller. Så trots allt känns det nog bättre att flytta härifrån allihop samtidigt. Så att jag får chansen att bo in mig i nya hemmet, innan jag drar, för att göra något nytt. Och lite spännande är det faktiskt. Och väldigt läskigt.

Igår skrev jag att jag skulle till Linköping. Det gäller fortfarande. Med andra ord borde jag packa just nu, inte sitta här. Allt är med andra ord precis som vanligt. I bilen ska jag sova. Kanske läsa lite. Lyssna på bra musik. Och lösa världsproblemen, på egen hand den här gången. Jag älskar att åka bil när det regnar.

Det här med att inte sova

Klockan är för sent, och som vanligt sover jag inte, trots att jag tror att jag snart kommer slå huvudet i tangentbordet, så trött är jag. Varför?
Jag avskyr att gå och lägga mig. Det är så tråkigt. Det finns alltid tio tusen saker jag hellre skull göra. Inklusive att diska. Dessutom, kanske framför allt, så måste man slappna av om man ska sova, vilket jag är otroligt dålig på.
Jag tänker inte analysera mina ovanor ytterligare, men för att skjuta upp sömnen lite till kommer här en lista på vad jag roat mig med istället:
- Ätit kakor.
- Druckit vatten.
- Läst alla bloggar jag brukar läsa.
- Klagat.
- Ätit mer kakor.
- Läst alldeles för många diskussioner på Svarta Galtens lajvforum (vilket resulterade i ögonblicklig, fruktansvärd lajvabstinens).
- Läst några bloggar jag inte brukar läsa (av den enkla anledningen att de är tråkiga).
- Kollat igenom mina favoritbloggar en gång till. För säkerhets skull.
- Terroriserat folk på msn. (Msn är min eviga fiende. Där kan jag fastna hur länge som helst, när jag försöker skjuta upp något. Tyvärr verkar alla ha något bättre för sig ikväll, så där har jag inte mycket att hämta.)

Nu borde jag verkligen sova.

Imorgon åker jag till Linköping för att spendera lite tid med familjen. Datorn får följa med (den är ju trots allt min nya favoritleksak), men jag vet inte om jag har internet. Och ärligt talat känns det inte som att det spelar någon roll. Det får bli en lugn vecka, för vila är ju trots allt min prio ett denna sommar. (Även om sömn uppenbarligen inte är det...)

Dagen efter

Kent igår. Så jävla bra. Utan dina andetag och Mannen i den vita hatten var en känslostorm utan dess like. Och jag älskade det.
Idag blir det inget Arvika för mig, trots att jag har biljett för idag också. Jag orkar helt enkelt inte. Men det gör mig inte så mycket, jag är nöjd med två dagar.

Idag ska jag fika och skvallra med en kär vän. Jag ska gå runt lite i Karlstad och njuta av existens, sommar och värme.
Ikväll ska jag träffa älskade Fröken Svår. Vi ska kanske se en film, ta igen förlorade veckor och lösa världsproblemen. Som jag har saknat den flickan.



(Fröken Svår är en låttitel av Lars Winnerbäck som jag helt fräckt lånat. Förlåt.)

Festival

Festivalkväll är något fantastiskt. Värme, människor, lukten av öl och fet mat, musik och puls. Jag kan inte annat än älska det. Men jag har aldrig i mitt liv varit så glad över att få åka hem och sova i min egen säng. Sova tio timmar. Vakna och äta vettig frukost. Nu ska jag snart duscha och sen åker vi till Arvika igen. Kent idag!

Under spelningen med Robyn igår (så förbannat bra) kom jag att tänka på mitt förra inlägg. Det om tonårsförälskelser. Och kunde inte tänka annat än "för fan Anna. Skärpning. Nog". Och faktiskt. Så saknar jag nog inte att vara tonårsförälskad egentligen. Jag har bara mina melankoliska stunder, jag som alla andra. Och tydligen ett behov om att skriva om det i bloggen. Helt otippat. Nej, för igår och idag är läget ett helt annat. Det är trots och jävlar anamma. För jag kan. Jag kan göra vad fan jag vill. Igår stod jag mitt i publiken under Robyn, med människor tätt runt omkring mig. Och jag klarade av det. Och jag kommer att klara det idag igen, under Kents spelning. För att jag är jävligt bra.

Tonårsförälskelser

Jag är en jävla romantiker, ut i fingerspetsarna (som om ni inte förstått det redan). Jag älskar klyschor, romantiska filmer och böcker där huvudpersonen dör på sista sidan. Det är obotligt. Och som alla äkta romantiker har jag mina tonårsförälskelser. Både sådana som är mer på riktigt och mer på låtsas.
Jag har alltid hävdat bestämt att Lars Winnerbäck är min stora tonårsförälskelse. Nu är det ju inte just Winnerbäck, utan hans musik vi pratar om, men det tror jag nog att ni förstår. Och jag har nog rätt. Jag har alltid varit förbannat såld på hans texter om livet, kärleken och det mesta. Mitt ex sade någon gång att "Winnerbäck sjunger om hur det är, helt enkelt". Klokt och sant sagt, då jag alltid, oberoende av humör, kan hitta någon rad i någon text som jag kan känna igen mig i just för tillfället.
Sedan finns det ju som sagt tonårsförälskelser som varit mer på riktigt. Men det tycks mig som om jag har börjat växa upp och kommit över dessa, som det sig bör när man börjar bli lite mer vuxen. Och herregud vad tråkigt det är.
Jag vill alltid kunna lyssna på Kents "Utan dina andetag" och Winnerbäcks "Kom änglar" och låtsas känna igen mig. Jag vill alltid kunna känna mig sådär fånigt melankolisk och sucka över pojken jag inte kan få.
Det låter tragiskt, jag vet. Men det finns något visst med obesvarade tonårsförälskelser (även om jag givetvis föredrar de besvarade). Något som passar min romantiska, mycket spelade "svart-och-svår-men-ändå-inte"-inställning till världen.

Imorgon bär det av till Arvikafestivalen. Jag ska se Håkan Hellström, Robyn och förhoppningsvis några mer, träffa människor och sedan ska jag åka hem och sova i min egen mycket uppskattade säng. På fredag åker jag till Arvika igen, för att se Kent.
Med andra ord blir det fake-festival för mig i år; jag är faktiskt där enbart för musikens skull. Och jag kommer inte att sakna campingdelen, alls.

Ett tack

Igår fyllde jag 18 år. Det var en märklig känsla, eftersom just artonårsdagen alltid känts så långt borta, men jag gillade det. Gillar det.
Som den stolta tönt jag är blev det min lugnaste födelsedag på länge. Jag fikade, träffade ett par vänner och släktingar och kvällen spenderades framför tv:n, då jag och min bror såg Sagan om Ringen. Precis som jag ville att det skulle vara.

Jag har de finaste vännerna. Någonsin. Som ringde och sms:ade hela dagen för att säga Grattis. Som fick mig att känna mig som den mest speciella människan i världen.

Tack!

Lycka

Lycka är ett så abstrakt begrepp, och mer än vad det är abstrakt är det uttjatat. Allas mål i livet är att bli lyckliga. Självklart, för vem vill inte vara lycklig? Men jag tror att man i sin strävan efter lycka glömmer det väsentliga. Glömmer vad som spelar roll. Glömmer vad lycka faktiskt kan innebära.
För lycka behöver inte vara det där stadiet av perfektion när inga problem finns och livet bara leker. För perfektion finns inte i det som kallas livet. Det finns alltid något som kan bli bättre, det finns alltid något som inte är som man önskar. Winnerbäck har så rätt när han sjunger "och allting är nästan perfekt". För helt perfekt blir det aldrig.
Lycka behöver nämligen inte alls vara revolutionerande, livsförändrande, stort. Lycka kan vara små, fina saker mitt i allt som är jobbigt. Lycka kan finnas mitt i kaoset. Ibland, om man vill se det.
Lycka kan vara svartmålade naglar och solvarm hud på en filt i solen, utanför ett alldeles vanligt radhus i en alldeles vanlig stad.
Lycka kan vara Ani DiFrancos musik på lite för hög volym i mina iPod-lurar.
Lycka kan vara jordgubbar och grädde, det kan vara en telefon som vibrerar till och visar ord från en vän, det kan vara sommarlätta morgnar likaväl som regntunga höstkvällar. Det kan vara te, det kan vara en tillgiven hund, det kan vara att läsa en omtumlande bok för första gången.
Lycka kan vara vingar i en kedja runt min hals.
Lycka kan vara att klara av små saker, som ändå känns omöjliga. Segrar i vardagen.
Lycka kan vara allt du vill.