Nyårslöften och ett avslut

Jag är ingen människa som brukar avge nyårslöften. I alla fall inte inför andra. Men ganska nyligen hittade jag en lapp med mina egna nyårslöften i nian. Och det var roligt att se att jag under tre år faktiskt hade uppfyllt några av de. Det var inga stora saker; lära mig dansa, prova på yoga, lära mig mer om konst. Men det fanns några större, som att lära mig att säga ifrån och att bli modigare. Och även detta har jag lyckats med. Över förväntan.
I år ska jag skriva upp mina mål på en lapp och gömma någonstans. Så att jag kan hitta den och se tillbaka om några år och känna att jag faktiskt har lyckats med åtminstone något av de. Det är en härlig känsla ska ni veta.

Ett par nyårslöften kan jag dock publicera här;
- Sluta blogga: Jag uppdaterar alldeles för sällan för att det ska vara värt det. Men om ni känner att ni skulle sakna att läsa en tanke från mig då och då, hojta till. Mail är ju faktiskt roligare.
- Läsa mer varierat (Ja, fantasy är jättebra. Romaner likaså. Men äventyr kanske inte är så fel det heller?)
- Och sist, men inga gånger minst. Lära mig att ta hand om mig själv. Så klyschigt, så sant.

Tack för att ni läst mina bristfälliga uppdateringar :)
GOTT NYTT ÅR!

Modigt & vackert

Idag har jag upplevt det totala självutlämnandet. Naket & sårbart, starkt & trotsigt. Viskande & skrikande, smekande & rivande. Och mer än allt annat var det vackert.
Självutlämnandet var inte mitt. Det tillhörde några andra. Men jag stod där och såg på. När två fina flickor, med rak rygg och mod i blicken klev upp på scenen, för att vi skulle få ta del av det som var deras. Deras eget och ingen annans.
Tack för att ni lät mig.

Jag talar om poesi som det totala självutlämnandet. Så mycket starkare än musik, bilder eller teater. Kanske för att du aldrig kan gömma dig i poesin. För att du aldrig kan vara någon annan. För oavsett vad du väljer att skriva så är det alltid ditt. Och du kan aldrig låtsas att det är någon annans.

Är det jul snart?

Livet är jävligt idag. Hösten visar sina mörkare sidor nu; det regnar. Regnar. Och regnar lite till. När det inte öser ner är det gråmulet, rått och dimmigt. Jag skulle hantera det bättre om jag kunde ta promenader i skogen, men jag ligger däckad i förkylning. Det blir mörkt för tidigt, det blir ljust för sent.
Utan vackra löv, sol, klar luft och frostglitter är inte hösten mycket att ha. Ärligt talat.
Affärerna har börjat julpynta, så för ett par veckor sen drabbades jag av den där mjuka, luddiga känslan i bröstet. Känslan som luktar glögg och pepparkakor. Känslan som ser ut som mjuk nysnö, fast den är varm. Känslan som låter som bjällror, fåniga sånger, prasslande papper och Kalle Anka. Känslan som smakar nybakat, choklad, värme och fina ord. Så fort julen närmar sig förvandlas jag till en mysande, sentimental och genomtöntig människa. Jag älskar julen; från första advent och det första ljuset till annandag jul, då man bittert får acceptera att nu är det väl slut för det här året.
Tönt, och stolt över det.

Sms och fjäderpennor

Och jag skriver meningslösheter över en tom skärm. Trycker på sänd och någonstans piper det till i en mobil. Nya meningslösheter skrivs, det trycks på sänd och min mobil piper till svar. Öppnar, läser, ler.
Och tackar för dagens teknik. Ibland är det skönt att inte allt är på så stort allvar. Att man inte behöver hålla kontakten med parfymerade brev och fjäderpennor. Att jag kan trycka på några knappar och mil bort läser någon mina ord. Och ler förhoppningsvis lite grann, som jag ler när jag läser.
Men visst skulle parfymerade brev och fjäderpennor vara fint då & då. För ibland behövs det lite allvar i livet. Lite allvar och lite känsla.

Frostglitter och höst

Tiden rinner förbi, utan att jag riktigt hinner lägga märke till det. Helt plötsligt är det november, innan jag ens hunnit notera oktober.
Hösten är vacker på ett sätt som den inte brukar vara. Mörkret är jobbigare, men det gör ljuset mer värdefullt och jag andas höstluft, ler när jag vaknar till en frostglittrande värld och går skogspromenader med varma kläder och ny musik i öronen. Lyssnar på Winnerbäcks "Höst på min planet" och känner igen mig. Men vet att när utlandsresan närmar sig kommer jag att vara glad att få lämna Sverige ett tag. Dricka solljus och återvända med mer energi.
Bio, teater, fika med te och tända ljus, vänner och bra böcker hjälper också till när världen blir för mörk och regnig.

Dans

Det här med dans alltså. Jag var iväg på min sjätte lektion på min första danskurs idag. Och jag älskar det. Verkligen älskar det. Det gör mig glad, det gör mig stolt när jag till slut får stegen rätt, jag älskar att se hur hela gruppen utvecklas. När vår danslärare improviserar en låt och vi nästan klarar att hänga med.
En gång i veckan är för lite. Till våren blir det minst en kurs till.

Plugg var det nu ja. Kulturhistoria är ämnet, och tro mig, man kan ha roligare. Men, imorgon efter provet har jag lov!

Skrivande

Jag tog ledigt idag. Mitt huvud satte stopp för alla tankar på skola. Rätt skönt att jag faktiskt gjorde det, när jag fick reda på att mina kära klasskamrater spenderar dagen med att se en film jag redan har sett. Jag ska istället spendera dagen vid datorn. Försöka att åtminstone börja med en av novellerna som ska skrivas. Hjälpa ett par vänner med lite korrekturläsning (ja, jag skryter. Jag hade kunnat skriva att jag skulle läsa och ge åsikter på ett par vänners texter. Men det låter inte ens hälften så coolt). Och läsa bloggar och fördriva tid såklart.
Författare brukar säga att skrivande är 10 % inspiration och 90 % hårt arbete. Jag är beredd att tro de. Jag kommer verkligen inte någonstans, med en enda text. Och det där med hårt arbete när allt jag vill är att ha inspirationskickar är ju inte riktigt min grej. Alls.
Men jag kan faktiskt leva med att jag aldrig kommer att bli författare. Det gör mig inte så mycket. Däremot skulle det vara trevligt om mina noveller blev färdiga i tid. Alltså, nu ska jag sluta blogga och försöka skriva.
Önska mig lycka till!