Festival

Festivalkväll är något fantastiskt. Värme, människor, lukten av öl och fet mat, musik och puls. Jag kan inte annat än älska det. Men jag har aldrig i mitt liv varit så glad över att få åka hem och sova i min egen säng. Sova tio timmar. Vakna och äta vettig frukost. Nu ska jag snart duscha och sen åker vi till Arvika igen. Kent idag!

Under spelningen med Robyn igår (så förbannat bra) kom jag att tänka på mitt förra inlägg. Det om tonårsförälskelser. Och kunde inte tänka annat än "för fan Anna. Skärpning. Nog". Och faktiskt. Så saknar jag nog inte att vara tonårsförälskad egentligen. Jag har bara mina melankoliska stunder, jag som alla andra. Och tydligen ett behov om att skriva om det i bloggen. Helt otippat. Nej, för igår och idag är läget ett helt annat. Det är trots och jävlar anamma. För jag kan. Jag kan göra vad fan jag vill. Igår stod jag mitt i publiken under Robyn, med människor tätt runt omkring mig. Och jag klarade av det. Och jag kommer att klara det idag igen, under Kents spelning. För att jag är jävligt bra.