Idag har jag upplevt det totala självutlämnandet. Naket & sårbart, starkt & trotsigt. Viskande & skrikande, smekande & rivande. Och mer än allt annat var det vackert.
Självutlämnandet var inte mitt. Det tillhörde några andra. Men jag stod där och såg på. När två fina flickor, med rak rygg och mod i blicken klev upp på scenen, för att vi skulle få ta del av det som var deras. Deras eget och ingen annans.
Tack för att ni lät mig.
Jag talar om poesi som det totala självutlämnandet. Så mycket starkare än musik, bilder eller teater. Kanske för att du aldrig kan gömma dig i poesin. För att du aldrig kan vara någon annan. För oavsett vad du väljer att skriva så är det alltid ditt. Och du kan aldrig låtsas att det är någon annans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar