Lycka

Lycka är ett så abstrakt begrepp, och mer än vad det är abstrakt är det uttjatat. Allas mål i livet är att bli lyckliga. Självklart, för vem vill inte vara lycklig? Men jag tror att man i sin strävan efter lycka glömmer det väsentliga. Glömmer vad som spelar roll. Glömmer vad lycka faktiskt kan innebära.
För lycka behöver inte vara det där stadiet av perfektion när inga problem finns och livet bara leker. För perfektion finns inte i det som kallas livet. Det finns alltid något som kan bli bättre, det finns alltid något som inte är som man önskar. Winnerbäck har så rätt när han sjunger "och allting är nästan perfekt". För helt perfekt blir det aldrig.
Lycka behöver nämligen inte alls vara revolutionerande, livsförändrande, stort. Lycka kan vara små, fina saker mitt i allt som är jobbigt. Lycka kan finnas mitt i kaoset. Ibland, om man vill se det.
Lycka kan vara svartmålade naglar och solvarm hud på en filt i solen, utanför ett alldeles vanligt radhus i en alldeles vanlig stad.
Lycka kan vara Ani DiFrancos musik på lite för hög volym i mina iPod-lurar.
Lycka kan vara jordgubbar och grädde, det kan vara en telefon som vibrerar till och visar ord från en vän, det kan vara sommarlätta morgnar likaväl som regntunga höstkvällar. Det kan vara te, det kan vara en tillgiven hund, det kan vara att läsa en omtumlande bok för första gången.
Lycka kan vara vingar i en kedja runt min hals.
Lycka kan vara att klara av små saker, som ändå känns omöjliga. Segrar i vardagen.
Lycka kan vara allt du vill.