Teatersaknad

Saknad. Jag saknar tusen repliker som är omöjliga att komma ihåg. Jag saknar för små replokaler, jag saknar att hata ett manus, jag saknar misslyckade rep. Jag saknar känslan av att "det kommer aldrig att gå".
Jag saknar att till slut känna att replikerna kanske sitter, jag saknar genrep med kläder, högklackat och läppstift, jag saknar att bygga scen, jag saknar stress och krångel med ljud, jag saknar strålkastarvärme.
Jag saknar scenskräck; förlamande nervositet, illamående, vidrigt, hemskt. Jag saknar publik, jag saknar scen, jag saknar till och med glömda repliker och borttappad rekvisita (under föreställning).
Jag saknar känslan av den sista repliken, den där allra sista, strålkastare som slocknar och den där tanken; nu är det färdigt. Jag saknar känslan av applåder och nästa tanke; vi klarade av det. Vi klarade det faktiskt.
Jag saknar den obeskrivliga kicken.

Jag saknar helt enkelt att spela teater. Så fruktansvärt mycket.

Gasen är slut, Malin.